Min assistansproblematik
Många vet nog som läser min blogg att jag tycker att det är ett jävelskap med med olika människor. När man kommer och ska vara en assistent så ska det inte "vara sån stor grej. Men jag vet ju att skaffa barn är en stor grej och eftersom "att vara assistent är att hjälpa en annan som har en annan sorts bakrund, liv och intressen än vad du som assistent har så ska de tillgodoses. Men så är det inte. Jag har haft assistans i många år och när jag får en människa som inte ta det här jobbet på alvar, då är jag som brukare inte viktig. Det som assistenter har gjort är ställt sig i vägen till mitt liv som t.ex att säga till mig att ja idag är det kallt ute, så jag vill inte gå ut idag. När jag är en sådan människa som älskar att vara ute i ur och skur. Jag önskar att regeringen skulle förstå hur mycket ett assistentjobb gör och höja lönnen för assistenter, men också göra om jobbet så att både brukare och assistent ska trivas ihop. För det som har varit svårt för mig är just att människor som jag inte alls trivs med eller har gjort något dumt, blir kvar ändå. Uppsägningtiden är 14- 1 månad ibland 3 månader, varierande vilket avtal man har. Det kan jag säga på en gång att just det har aldrig fungerat hos mig eftersom man är så nära varandra och min kropp lyssnar inte på signaler som hjärnan ger ut och att ha en sån person som inte funkar så bra med. Då är det som att ha två hjärnor som inte lyssnar på vad din kropp säger.
När det blir så att inte det funkar med assistenten så blir jag ledsen, nerstämd arg och förtvivlad och ett tjog av massiv trötthet och att göra det som "egentligen" är kul bli bara en stor jobbig situation i kaos och det tär på mig att ens stå ut med sånt. Du kanske vet hur det också känns att ha någon du helst vill slippa och aldrig vill överhuvudtaget inte vill se mer. Hur det känns då och ändå ska den personen in i ditt hem för att den personen har sina pass som hon har rätt att ha enligt bolaget som du har. Asså, det är så fel.
Kommentarer
Trackback
